"What really grinds my gears"
Finns vissa människor som jag inte klarar av. Sånna människor som vägrar ge sig trots att de vet att de har fel.
- "Solen är gul."
- "När, den är blå"
- "Va? Du ser ju att den är gul... Den har ju samma färg som din tröja."
- "Ja de har samma färg. Men min tröja är gul och solen är blå."
- "Gaaaaaaaaah!"
*Slår ihjäl personen och pratar aldrig om det igen.*
Stött på en hel del sånna människor i mina dagar...
And that's what really grinds my gears!
Magi
Gått och blivit trollkarl. Just nu finns det få saker jag inte kan göra med ett par spelkort eller småmynt.
Inga speciella atrapper längre, bara en vanlig kortlek och fingerfärdighet.
Om jag bara hade några hemmafester att gå på, där folk är tillräckligt packade för att bli imponerade...
Inga speciella atrapper längre, bara en vanlig kortlek och fingerfärdighet.
Om jag bara hade några hemmafester att gå på, där folk är tillräckligt packade för att bli imponerade...
Stilar
Skrev ett inlägg i ett forum idag och bestämde mig för att lägga upp det här också.
Har funderat lite över det där...
Läste just en bildkommentar där någon skrivit att alla som lyssnar på Tokio Hotel inte är "riktiga EMO's". Att det fan är pop och inte EMO.
Vad jag undrar är var gränserna går, vem som bestämmer vad som är vad?
Personligen så lyssnar jag inte på musik för att det är en speciell stil eller för att bandmedlemmarna är klädda på samma sätt som jag borde vara. Tycker det dragits lite för långt. Självklart ska man kunna klä sig precis som man vill. Och känner man för att kalla sig EMO (eller rockare eller hiphopare eller syntare eller "party-musik-á-la-stureplan-are" för den delen) så ska man ju självklart få göra det.
Nu är klockan lite mkt för mig och jag har svårt att formulera mig...
Men syftet med detta inlägg är att påpeka att jag måste ha missat när musik gick från att vara sköna beats eller tunga texter till att vara nånting man måste uppnå för att få ta del av.
Måste man verkligen förbruka en kajalpenna i veckan för att kunna lyssna på Tokio Hotel?
Måste man ha backslick och för mkt pengar för att kunna studsa runt till stureplansbeats?
Måste man ha för stora byxor för att kunna lyssna på hip-hop...?
Mer musik till folket!
Har funderat lite över det där...
Läste just en bildkommentar där någon skrivit att alla som lyssnar på Tokio Hotel inte är "riktiga EMO's". Att det fan är pop och inte EMO.
Vad jag undrar är var gränserna går, vem som bestämmer vad som är vad?
Personligen så lyssnar jag inte på musik för att det är en speciell stil eller för att bandmedlemmarna är klädda på samma sätt som jag borde vara. Tycker det dragits lite för långt. Självklart ska man kunna klä sig precis som man vill. Och känner man för att kalla sig EMO (eller rockare eller hiphopare eller syntare eller "party-musik-á-la-stureplan-are" för den delen) så ska man ju självklart få göra det.
Nu är klockan lite mkt för mig och jag har svårt att formulera mig...
Men syftet med detta inlägg är att påpeka att jag måste ha missat när musik gick från att vara sköna beats eller tunga texter till att vara nånting man måste uppnå för att få ta del av.
Måste man verkligen förbruka en kajalpenna i veckan för att kunna lyssna på Tokio Hotel?
Måste man ha backslick och för mkt pengar för att kunna studsa runt till stureplansbeats?
Måste man ha för stora byxor för att kunna lyssna på hip-hop...?
Mer musik till folket!