Anders

Jag har alltid varit en problemlösare, har alltid kunnat klara mig ur situationer som andra fastnar i.
Det hela är egentligen mycket enkelt. Det gäller att strunta i problemet och leta efter en lösning. Om man bara ser problemet framför sig ser man inte lösningen.
Men... Om man inte vet vad problemet är då?
Jag har hamnat i en rätt ny situation, där allting bara är jättekrångligt. Problemet är att jag inte vet vad jag själv vill, och hur ska jag då kunna lösa det? Visst kan man bortse från problemet ett tag, men problem är en sån där grej som har en tendens att lägga sig på hög och bara växa. Till slut finns det ingen ände på det och du blir krossad av det...

Självklart finns lösningen där någonstans. Det är precis som när man tappar bort en strumpa: Du hittar den inte förrän du slutat leta.

Kom just hem efter ett besök på en Ängsholmen, en ö i skärgården utanför Boda.
Det har hållits läger där sen 61, men igår/idag var första gången jag satte min fot där. Anledningen att jag var där var att jag besökte en vän (det visade sig sen att jag tydligen kände 1/3 av folket där.)
Det var lite kuriosa om vad jag pysslat med, men det jag tänkte skriva om är nånting som slog mig på lägret. Allting var planerat. Precis allting, varje minut av lägervistelsen för de små knattarna var inbokad, klappad och klar.
Det jag kom att fundera över var det positiva/negativa med att varje minut var uppbokad. Jag vet att vi svenskar fungerar på precis samma sätt när det gäller semester nämligen. Vi planerar in allting så noga att en försenad buss kan innebära att hela resan sätts ur balans. Det finns så mycket man måste hinna se, så mycket man måste hinna göra, så mycket man måste hinna lära sig att... att man inte hinner njuta av att vara där. Allt går så fort och så stressigt att tiden bara försvinner. När man kommer hem efter semestern, eller lägret som det rör sig om i det här fallet, är man så trött att man skulle behöva en semester för att vila upp sig efter semestern.

Självklart är det ju bra att det finns aktiviteter och det kommer alltid finns vissa saker som måste planeras in för att hinnas med. Men min poäng är att det måste gå att släppa på. Det måste finnas tid att inte göra nånting. Att bara steka i solen, bada lite när man känner för det, ligga i stugen och prata en stund med kompisarna, spela lite kort, vad som helst.
Man åker på läger/semester för att uppleva saker. Men man måste ta sig tid att ta det lugnt i en sån miljö också. Varken kroppen eller skallen fixar hur mycket planering som helst.

Det händer så mycket i alla fall. Planera bara så mycket som är hälsosamt.
Det är en upplevelse att bara ligga brevid en kompis och kolla på molnen också.

Ibland vänder det. När man gått ett tag och tycker att man nått botten kan allting vända på en femöring.
Bra saker händer bra människor, till slut. Min motivation till att skriva detta är att efter ett långt och slitigt år i plugget har jag på ungefär två veckor av sommarlovet lyckats få en roll i en tv-serie med Loa Falkman och Sissela Kyle, samt vinna en 37" LCD-TV från Philips i nån tävling på TV6.
Tur är ganska underbart...

Det är ingenting man ska sätta all sin tro till, självklart måste man (som vår värld fungerar) kämpa för att komma någonvart. Men det kan vara skönt att veta att tillvaron när som helst kan ta ett jättekliv mot det bättre.
Alla förtjänar lite lycka ibland, alla har rätt att få flyta medströms ett tag.
Visserligen är "tur" någonting som bara händer, det är oväntat, men det är nånting man måste förtjäna. Självklart är det bara mina åsikter, jag tror att "tur" är en belöning för hårt arbete. Det är menat att släppa på stressen lite, ett bevis på att du faktiskt är värd att lyckas.
En liten hjälp på traven.