Minnas

Det finns så mycket som är värt att minnas. Så mycket som betyder allt för stunden, men som sedan har en tendens att glömmas bort. Känslor som dyker upp bara för ett kort ögonblick kan försvinna lika fort som de kom för att sedan aldrig komma tillbaka.
Att glömma kan man aldrig förhindra. Däremot finns det saker som kan påminna dig om hur det var, känslan du hade. Psykiska minnen kan trängas undan, men fysiska, konkreta minnen finns alltid där.
Mitt råd är därför ganska enkelt.

Skriv.
Fotografera.

Se det som en back-up. Om skallen skulle crasha har du ju kvar orginalen i alla fall.

Vänner

Vad gör man när man inte har tid för en vän?
När man vaknar upp en morgon och inser att dagen inte räcker till?
Är det ok att ta en vän för givet, är man en vän då?

Man ska kunna lite på vänner, men man behöver inte bli beroende av dem.
Att kunna lite på någon betyder inte att man tar personen för givet, men att man kan räkna med att personen ställer upp när det gäller.
Och det är väl precis så ett förhållande ska vara? Oavsett om det är ett kärleksförhållande eller ett vänskapsförhållande så bygger det ju på den fina gränsen mellan att lita på någon och att ta någon för givet.
En vän är någon som ställer upp för dig även om han/hon inte behöver göra det.
Någon som följer med dig den sista biten hem, trots att det är en omväg. Någon som ger dig en bit av sin glass när du tappat din i sanden. Någon som ger dig sina vantar när det är kallt ute.
En person som håller om dig när du mår dåligt och inte släpper.

Hur stor uppoffring är det? Och vilka risker tar man?
Från en vän är uppofringen väldigt liten. Självklart kan man bli sårad, men om man inte chansar kan man aldrig bli lycklig. Om man är rädd för att släppa människor nära inpå p.g.a. rädslan att bli sårad så kommer man att förbli ensam.
Och vad är då värre? Att ha en chans att bli lycklig med en vän, med risk att bli sårad, eller att med 100% säkerhet såra sig själv.

Våga chansa.
Vänner är värda det.


Kärlek

"Åååh, jag behöver en man!"
Klagande tjejkompisar uttrycker det väldigt effektivt.
Men letar man efter ett förhållande letar man ju efter närhet. Inte nödvändigtvis sexuell närhet, men ändå den fysiska närhet man får av att somna brevid en annan människa. Att höra en annan människa andas, att dra djupa andetag så du vet att personen är lugn är det mest avslappnande som finns. Det eller en spinnande katt.

Det har blivit en klyscha att killar bara tänker på sex och skiter i allt annat. Varför fan skulle jag sitta och skriva det här om det var sant? Precis som tjejer ser på killar olika gör vi det också.

- "Fan ser du henne borta vid baren? Henne skulle man bra gärna vilja doppa flottstocken i, eller hur?"

Killen som säger det får förmodligen en smäll av sina kompisar, men alla fattar vad han menar. Hon ser skitbra ut och ingen har någon aning om vem hon är. Åtrå kan man känna för i stort sett vem som helst, då spelar det ju egentligen ingen roll hur han/hon är som person. Är övertygad om att det inte är annorlunda när tjejer ser en snygg kille. Det är ju inte som att ni vill gifta er och skaffa barn bara för att en kille ser ut att vara skitbra i sängen?

Kärlek är annorlunda.
Självklart känner man åtrå för en person man är kär i, men man letar inte längre bara efter en kropp. Kärlek är när man vill ha både psykisk och fysisk/sexuell närhet. Att kunna prata med en person är underskattat. Att se en människa som en jämlike på en intelektuell nivå, samtidigt som du känner åtrå för en person.

Låt det bara hända. I det ögonblick du slutar leta efter ett förhållande och börjar känna efter istället kommer du bli lycklig. En person som är lycklig får en dragningskraft som aldrig misslyckas.


Musik

Hör den. Känn den. Lev den.
Musik är en symbol för allt som betyder och är värt någonting.
Musik kan uttrycka alla känslor som finns bättre än någon enskild människa kan. Den är en möjlighet att sätta fingret på innehållet i ditt hjärta. Den är att sitta på en filt och känna en våg av någonting varmt strömma genom kroppen, samtidigt som en vänlig själ stryker fingrarna genom ditt hår. Den är en varm sommardag, då ingen har någonting ont att säga om någon.
För vad är musik? Alla människor har ju olika musiksmak, men vad är betydelsen i just ordet musik?
Kan rösten hos en person du älskar vara musik? Kan ljudet av droppande vatten vara musik?
Självklart. Musik finns till för att få människor att känna, så gör det. Lyssna efter musik i allt, den finns där du kanske minst anar den.
Njut.

Berusning

"Fan jag blev så jävla full, jag kommer inte ihåg ett skit."
Sen när är det roligt att inte minnas?
Jag kunde ha förståelse då en vän till mig, som förlorat allt förutom kläderna på kroppen i Khao Lak, dränkte sina sorger i botten av glaset. Men då du är ute en fredagkväll med vännerna, vilka sorger har du då att dränka? Är matteläxan lite jävlig? Fick du inte bonka på den där tjejen borta i baren?
När någonting kan förändra en människa från att vara intelligent och vacker till att vara täckt av sina egna kroppsvätskor kan man börja fundera. Jag håller med om att en viss mängd alkohol kan förgylla din kväll, speciellt om du slipper betala för den. Men när du känner att du nått din gräns och väljer att passera den, då är det dags att tänka om.

Tydliga tecken på att du drack för mycket igår kväll:
Du är den enda som inte har en nakenbild på dig i telefonen.
Ditt förut så långa vackra hår är nu en stelnande massa med bitar av korv och morötter.
Du har en eregerad penis ditmålad/tatuerad i ansiktet, och det ser ut som att den är på väg mot din mun.
Tungan känns som sandpapper, och när du försöker svälga uppstår ett ljud som bara kan liknas vid en kamels parningsrop.

Självklart har du ingen aning om varför det blivit såhär, och nu måste du ut och festa nästa helg också för att dränka sorgen över att du piercat bägge bröstvårtorna.

Mysterium

Varför finns det inga positiva mysterium?
Det är alltid:
-"Vem mördade buttlern?"
eller
-"Vem har stulit mina pärlor!?"

Varför kan det inte vara:
-"Vem har bakat de här kakorna?"
eller
-"Vem har städat mitt rum?"

Ego/Avundsjuka

Ego, egoism, egocentrisk.
Alla har en viss negativ klang eller hur?
Varför är det så?

Att ha ett starkt ego innebär att man tycker om sig själv. Är inte det någonting att sträva efter? Att inte tycka om sig själv är det största sveket som finns, om inte du gör det blir det väldigt svårt för andra. Folk börjar ta dig för givet och du finner dig i det, du är ju ändå inte särskillt speciell.
Anledningen till att ego fått en negativ klang är ganska enkel. En utomstående som ser dig som har strak självkänsla, som tror på dig själv, som kämpar för din egen rätt, blir lätt "avundsjuk".

Avundsjuka är känslan av "Varför får han/hon men inte jag?"
Om personen som känner avundsjuka hade haft starkare ego från början hade personen i fråga sett till att skaffa ett jobb och köpa den nya fräcka näshårstrimmern som grannen hade. Om det ens hade varit viktigt längre.


Slutsats.
Tänk på dig själv och se till att du blir nöjd, så länge ingen blir lidande av det.
Om du är nöjd kommer du märka att du mår ännu bättre när folk i din närhet också är det.
Om någon har någonting du också vill ha, fråga hur du kan få tag på en egen. Grannen kanske till och med lånar dig sin näshårstrimmer, eller berättar var du kan få en billigt.
Visa andra uppskattning så får du det tillbaka.
Allt handlar ju om att stärka sitt ego i slutändan ändå.

Oro

Varför?
Alla människor oroar sig. Så är det bara, det är en del av människans huvudfunktioner.
"Om jag gör så här kommer det här att inträffa."

Precis som med allt annat frågar jag då:
-"Varför? Vad är det bra till?"
Ett exempel på oro är rädslan för att flyga, som så många i min närhet verkar drabbade av.
Sitter du på ett flygplan 10.000 meter ovanför vattenytan, vad tjänar då din rädsla till? Om du oroar dig för att planet ska störta gör du det bara värre för dig själv. Du skulle inte klara dig bättre bara för att du suttit och skrämt upp dig själv inför en eventuell krasch, tvärtom. Om du håller huvudet kallt och är medveten om sakerna runt om kring dig klarar du dig. Lite ödestro är nyttigt.

Det finns dock en nyttig sorts oro. Oron en förälder kan känna över att släppa ut sina barn på stan en lördagkväll. Oron man kan känna över sina nya strumpor i föreningens gemensamma tvättstuga.
Precis som med bakelser ska man ta denna oro i måttliga mängder.
Den oron kallas försikitghet.
Det är en fin gräns mellan de två, men den går någonstans mellan att kolla att man låst dörren två gånger till att kolla att man låst dörren sjutton och en halv gång.