Guitar Hero
Jag väntar med spänning på den bieffekt som alla beroenden för med sig. Annat än blåsor på fingrarna så klart. Den där elektroniska gitarren är just nu det enda stället där jag känner mig "duktig"...
Ganska sorgligt egentligen.
...
Igång igen.
Sitter på jobbet och lunchar lite, tänkte sysselsätta mig med att blogga lite. Kommer förmodligen bli ett antal sånna inlägg framöver, rena julafton för de (kanske tre personer?) som läser min blogg.
Har ingenting filisofiskt och smart att säga just för tillfället, så det får bli en kort sammanfattning av dagen istället.
Hade konstigt nog den skönaste morgonen jag haft på väldigt länge. Ringde och "väckte" min Tova, fast hon redan var vaken. Duschade fort så jag kunde ta det lugnt sen, även om det gick ut på att göra sig klar att åka. Mamma gick tidigt och Micke vaknade när jag stod i ytterdörren, så jag var ensam med min iPod i stort sett hela morgonen. Sen bar det av till jobbet, snackade lite med en granne i busskön. Hann precis i tid utan att behöva stressa, för att sedan ta itu med de förvånansvärt lätta uppgifter som staplats på hög medan jag varit borta.
Har inte riktigt planerat vad jag ska hitta på efter jobbet. Håller en lucka öppen om någon skulle vilja träffa mig, annars åker jag nog hem och sover en stund. Ska tävla med Tova om vem som går och lägger sig först!
Long time no see.
Tänkte filosofera lite över ett ord i svenska språket som, precis som "älska" och "hata", håller på att tappa sin betydelse. Ordet jag snackar om är "förlåt". Jag har alltid varit van vid att man bråkar tills någon (helst båda...) säger förlåt. Har man gjort det finns det ju ingenting kvar att bråka om?
Vet att det inte är så enkelt, men sett från mina naiva ögon önskar jag ibland att det kunde vara det. Självklart vore det inte så lätt att släppa allt förakt man hyser till sin ärkefiende om den personen plötsligt skulle komma på bättre tankar. Men när det uppstår en situation med någon som står dig nära, vi kan för enkelhetens skull säga din bästa vän, måste det väl gå att släppa?
För det är i alla fall så jag funkar. Jag tar varje möjlighet som dyker upp att förlåta en person jag älskar. Om personen säger förlåt och bedyrar hur ledsen han/hon är, vad är jag för människa om jag kallt kan säga nej då? Självklart finns det saker som tar tid att förlåta, men viljan borde väl ändå finnas där någonstans.
Förmågan att släppa taget om det som gör ont och hålla fast vid det som ger en glädje börjar bli mer och mer sällsynt...
Att säga "förlåt", att be om ursäkt, är lite som att gå ut med soporna. Kan vara lite jobbigt för stunden, men Gud vad skönt det är när allt skräp är borta. Skillnaden från när man var liten är att då räckte det med att gå ut med den där tunga säcken och slänga den i soptunnan. Sen var allt bra.
Nu måste man sopsortera. Länge. Och Gud bevare dig om du slänger någonting i fel behållare, då får du räkna med att kavla upp ärmarna och rota igenom allt tills det ligger på rätt plats. Och du bara vet att du kommer att skära dig på den där konservburken...
Suck... Inge kul att bli vuxen...