Anders

Var ett tag sen bloggen åkte fram nu, tänkte kläcka ur mig lite visdomsord.
Tänkte filosofera lite över ett ord i svenska språket som, precis som "älska" och "hata", håller på att tappa sin betydelse. Ordet jag snackar om är "förlåt". Jag har alltid varit van vid att man bråkar tills någon (helst båda...) säger förlåt. Har man gjort det finns det ju ingenting kvar att bråka om?
Vet att det inte är så enkelt, men sett från mina naiva ögon önskar jag ibland att det kunde vara det. Självklart vore det inte så lätt att släppa allt förakt man hyser till sin ärkefiende om den personen plötsligt skulle komma på bättre tankar. Men när det uppstår en situation med någon som står dig nära, vi kan för enkelhetens skull säga din bästa vän, måste det väl gå att släppa?
För det är i alla fall så jag funkar. Jag tar varje möjlighet som dyker upp att förlåta en person jag älskar. Om personen säger förlåt och bedyrar hur ledsen han/hon är, vad är jag för människa om jag kallt kan säga nej då? Självklart finns det saker som tar tid att förlåta, men viljan borde väl ändå finnas där någonstans.
Förmågan att släppa taget om det som gör ont och hålla fast vid det som ger en glädje börjar bli mer och mer sällsynt...

Att säga "förlåt", att be om ursäkt, är lite som att gå ut med soporna. Kan vara lite jobbigt för stunden, men Gud vad skönt det är när allt skräp är borta. Skillnaden från när man var liten är att då räckte det med att gå ut med den där tunga säcken och slänga den i soptunnan. Sen var allt bra.
Nu måste man sopsortera. Länge. Och Gud bevare dig om du slänger någonting i fel behållare, då får du räkna med att kavla upp ärmarna och rota igenom allt tills det ligger på rätt plats. Och du bara vet att du kommer att skära dig på den där konservburken...

Suck... Inge kul att bli vuxen...