Anders

..när jag var på väg hem hände nånting som var lite kul.
För en gångs skull hade jag inte lurarna i öronen, eftersom far hade ringt mig tre sekunder innan. När jag sedan går och sätter mig, relativt långt bak i bussen, får jag höra ett par lösryckta ord som genast fick mig att vilja lyssna vidare.

- "Oh, shit!"
- "Vadå?"
- "Den där killen!"

Jag sneglade bakåt och såg att det var två tjejer i 14-15års åldern.

- "Ja, asså jag vet! Du, du vet väl att han bor här va!?"
- "Va!?"
- "Ja, jag ser honom typ varje dag! Du vet Micke? Micke i 7bin?
- "Aa..."
- "Det där är hans brorsa!"

Var ju inte riktigt beredd på det... Därefter följde en rad kommentarer om att jag varit med på TV, att jag var fett snygg och att jag med all säkerthet kände Mikael Persbrandt. De funderade också länge och väl över huruvida de skulle gå fram och be om min autograf eller inte.
Jag kunde inte hjälpa att det fick mig att känna mig lite häftig. Att det visste vem jag var, att de snackade om mig som att jag vore nånting utöver det vanliga, nästan som en kändis...
Det kändes som en bra motvikt till hur vardagen har varit ett tag nu.